Svenska segrare....?

Sport, idrott och tävlingar spelar en stor roll i svenskarnas liv. Jag vet inte helt varför men för min del under ungdomstiden så räddade nog "musiken mig från idrotten". Tja, lite rör jag väl på mig nu för tiden. Jag simmar 1 km i veckan och har de senaste 8 månaderna faktiskt gått ned 12 kilo. Målet är att under 24 månader gå ned 25 kilo. Tänk så glada mina knän och mitt hjärta kommer att bli då! När jag tar min veckoliga simtur så gör jag det tillsammans med ett gäng herrar i 70-80 års åldern. Dessa herrar har min stora fascination och respekt. De har jobbat hela sina liv i vår sosse röda kommun på de olika tung industrierna här i stan. De har varit tuffa och nonchalanta mot varandra. De har slagits. De har haft fasader och varit osäkra gentemot varandra. De har kännt sig utfrysta och ensamma mer än en gång. Ångest och fruktan har tärt hårt på deras själar i många decennier. Dåligt samvete och tillkorta kommanden gentemot sina medmänniskor och egna barn är det enda minnet av ett liv på jorden. Men nu när de är änklingar och har drabbats av stroke, parkinsons, prostata cancer och hjärtflimmer så knyts de till varandra på ett förunderligt sätt. När jag lyssnar till deras berättelser i bastun så förundras jag över vad tidens tand och livet har gjort med dem. Det är helt fantastiskt att se hur dessa män, på skakande och stapplande ben, och ibland utan att kunna prata med sina av hjärnblödningarna, snedvridna ansikten, ändå hjälper varandra med att skrubba ryggen med badborstarna eller knyter varandras skor! Jag beundrar dem! De är mina idoler! De gör det som Jesus gjorde med sina vänner men som vi i kyrkan inte förmår oss att göra. De tvättar fötterna på varandra! Störst är den som betjänar mest! Prövelserna, motgångarna och sjukdomarna i dessa herrars liv har gett dem en viss seger över stoltheten, hårdheten och egoismen. Ödmjukhet och tacksamhet har flyttat in och de är glada över att få hjälpa varandra och för att få ta emot hjälp - flera gånger har mina ögon fyllts med tårar när jag sett det! Sen är det ju så att dessa gentlemän har ännu inte fått del i den verkliga och den viktiga segern - frälsning...så snälla bed med mig för deras själar...

Sport är nog inte min starka sida nej....Ja, jag tycker i och för sig om att åka skidor och att köra skoter. Men det får nog mera ses som ett nöje än en idrott för det sker bara nån gång om året. I februari var familjen med familjen Anna och Henrik Thornell i Idre en vecka! Massa lössnö! Backen Chocken var preparerad! Två stavar rök även när jag klantade mig!
Slutspel i hockey är också spännande. Eftersom jag ofta sitter i bilen sent om kvällarna på väg hem från något möte i en kyrka så hör jag ibland matcherna på bilradion. Jag är då glad för att min pappa lärde mig hur man lyssnar på hockey referat på radion - det är en konst att kunna följa med och det tränar upp din inlevelse förmåga! Pappa brukade när jag var liten skruva av ljudet på TV:en och istället ta in radion i tv-rummet så vi kunde se på tv:en, men höra referatet från radion! Det blir mycket mera klös i matchen så! Efteråt brukade vi sätta oss vid hockey spelet - först till 5 mål vann! Vilka minnen! Men helst ska ju hockey upplevas på plats i en ishall så att man hör skridskoskären och spelarnas rop till varandra. För att inte tala om upplevelsen att känna hejar-klackens engagemang i slutminuterna. När 5-10.000 svenskar suckar: "-nej!" eller vrålar: "-ja!" då känner man som resande predikant i Sverige att man någonstans får kontakt med något av den svenska folksjälen.

Men just detta förbryllar mig en del också.... Varifrån kommer vårt folks oerhörda engagemang för ett lags seger, eller bara en enda människas kamp för en medalj eller segerkrans? Vad är det som gör att man vill ha tävling i allting, ja tom i musik? Hela Sverige står still under melodifestivalernas olika kvaliciferingar eller Idol finaler! Det tävlas med körer, danser, talanger, trollerier och komik. Det tävlas om att bo på öde öar eller att klättra på hala gummi bollar! Ser vi så mycket upp till dem som är starka och talangfulla att deras segrar liksom blir vår? Känner vi oss så mycket som förlorare i vår vardag? Man lurar ju sig själv rejält om man låter sig tro att idolernas segrar är vår seger. Det är ju bara en eufori som går ur efter 10 minuter. För det var ju egentligen inte vi själva som vann...egentligen. Hela Sverige jublade och var stolta varje gång Björn Borg eller Ingemar Stenmark vann på -80 talet men när de plötsligt var rika och flyttade till Monaco med sina pengar för att inte betala skatt, blev vi arga på dem och tyckte de var illojala. Allt de gjorde var att stryka under att de var de som segrade inte vi. När Annika Sörenstam vinner Golf turneringar borte i USA vill vi att det ska heta att Sverige vann, men när hon inte kommer hem till lilla Sverige för att ställa upp och tävla om vem som ska vinna Jerring priset, pga att hon egentligen struntar blankt i vad det svenska folket anser om henne, så blir vi sura på henne och tycker att hon blivit för amerikansk...

Men kära Sverige, i Kristus ligger din seger! I Honom är vi alla som blivit Guds barn - segrare! Hans seger på korset är min personliga seger som gör att jag aldrig kommer att dö utan leva för evigt! Den segern gör att jag har den Helige Ande boendes i mig som ger mig Guddomlig styrka, uppenbarelse och kärlek! Min seger genom Jesu verk på korset gör att jag har besegrat djävulen (1 Jon 2:14) Jag brukar påminna honom om det genom att plantera församlingr, hålla korståg bland onådda folk, predika om Jesus, älska mina medmänniskor och förlåta mina fiender! Korset är min segersymbol! Det har märkt mig och hela mitt liv. Tack vare korset går jag i segerståg varje dag tills jag går in i segersjublet som alla de heliga och änglarna stämmer upp i tronssalen hemma hos Konungars Konung, Jesus! Det är ingen kortvarig eufori.

Denna kontrast gör att det för mig mig faktiskt känns lite tunt och mesigt att direkt efter en Gudstjänst där Gud har berört och helat människo börja prata om FBK eller HV som svenska segrare. Om BWO eller Dawnfiner sjunger bäst låt. Dagens fråga: Varför verkar idrottens segrar ha starkare attraktion på även oss troende och engagera oss mer än den seger vi alla har i Jesus? Det svenska folket håller på att gå förlorade runt oss allihop! De enda svenska segrare som egentligen finns i det här landet är endast de som har fått sitt namn i Livets bok! Sången lyder så rätt: "Vi har härlig seger, vi har härlig seger, seger i Jesu namn! Alla onda andar, alla onda andar, vika i Jesu namn! Vem kan Jesu kraft förstå? Jesu kärlek likaså? Uti namnet Jesus, Jesus, seger i Jesu namn!" Ooh, vad jag längtar efter att få se svenska kristna välla ut efter en Gudstjänst i en kyrka, viftandes med halsdukar och flaggor, skrålandes, riktigt urfalskt denna sång! På vägen hem kör de med nedvevade rutor och hänger ut med överkroppen ur sina 740, gör V-tecken och sjunger: " Seger, seger, härlig blodköpt seger. Seger, seger, seger alla dar!"


På bilden ser du en riktig seger. Det är bara en av de 60 församlingar som har startats efter Gå ut missions kampanjer i det av häxkraft förbannade landet Benin i västAfrika!

Vilken seger! Den kan jag prata med dig om tills imorgon bitti! Medecinmän och vodoo folk gick emot oss med alla djävulens krafter - Men JESUS VINNER JÄMT!

God påsk! /Rickard Lundgren