Tråd lös...

Så ligger jag nu i min älskade hängmatta. Det är 24 grader varmt på kvällen. Luften står stilla. Näktergalen har redan börjat så smått att göra sina speciella läten även om solen inte gått ned. I kväll kommer han nog hålla en våldsam serenad för att vi ska förstå attt det är sommar! Vid ca kl. 23.45 kommer jag att vråla ut genom sovrumsfönstret: -Håll tyst Nattgalning!!!

Jag skriver alltså den här bloggen, behgaligt bakåtlutad i hängmattan med hjälp av min batteridrivna, bärbara dator med trådlös uppkoppling mot bredbandet inne i huset. 13 % mottagning räcker! Skulle det inte göra det så kopplar jag bara in mitt mobila internetsurf i USB íngången, pling-plong så har jag 7,5 MB úppkoppling var jag än är, nästan....I min ficka ligger min batteridrivna mobiltelefon som om den ringer, vilket den gör ungefår 20-30 gånger per dag.....kopplar upp ett samtal med allt från en infödd evangelist i centrala pakistan, eller en av Gå ut missions utsända evangelister på kampanj i västafrika som behöver mer förbönsstöd för att tackla regn eller fanatiskt motstånd, eller så kan det vara ett trossyskon någonstans i landet som söker hopp och mening med tillvaron genom att bolla frågor med en predikant. Men det kan också vara en telefonförsäljare som absolut menar att om inte jag byter abonnemang så är jag en av jordens mest misslyckade skapelser som inte förstår mitt eget bästa! Eller så är det min Simon eller min Hanna som den här sommaren går från EFS läger på Timmernabben till kristna konferenser till sommarjobb på gården hemma hos morfar....och därför har mycket att berätta för sin pappa.

Teknikens under! Jag är trådlös.....! Undrar hur Paulus hade hanterat den möjligheten? Hade han legat i hängmattan och bloggat, eller hade han missionerat hela den nu kända världen!? What ever - Gud har inte skickat några maskar i björkstammen som håller uppe min hängmatta, ännu(!), så jag prisar honom för livet och bloggar vidar -utan fördömmelse!


När jag nu ska ha semster om nån vecka så är det kanske just för att slippa den här trådlösa möjligheten att alltid kunna jobba, kontaktas, processa, bearbeta, bevaka, besvara, förmedla....Tänk att få några dagar nu under semstern där den inre uppkopplingen får komma till lite mer, just därför att mina normala trådlösa arbetsredskap lämnas kvar hemma. Jag tänker på den Helige Ande som bor inne i oss genom vår tro på Jesus Kristus. Men jämförelsen/bilden funkar inte helt ut....för genom min trådlösa dator kan jag nå servrar med en massa information, bilder, musik och filmer. Genom den Helige Ande så har jag också förvisso kontakt med en annan värld med information, syner och uppenbarelser - den himmelska världen. Men samtidigt så ÄR den Helige Ande i mig , en del av Gud Själv! I allafall en tredje del! Så när Han är i mig så behövs det egentlgien ingen uppkoppling, downloading eller streaming! HAN ÄR REDAN DÄR - I MIG!! JAG SA: I MIG! Det är ju inte klokt! Kraften finns där! Inne i lilla mig! Guds kraft! Wow! Men så släpp ut den då! Använd den!


Under våren har jag fått undervisa Norska missionsförbundets pastorer om just detta. Det small till med förnyelse i pastorena för både församlingsplantering och väckelsekampanjer! I påskas talade jag några dagar på Nytt Liv konferensen som EFS, Johanneskyrkan har på Gullbrannagården. Det var mycket folk och det small till även där med mirakler/helanden och tom frälsning! Nu i midsommar besökte jag och familjen Ralingsåsgården där jag talade under tre möten. Människor sökte frälsning, blev helade och förnyade! Kraften är där - igen och igen!För att inte tala om landsbyn Bollavpur i Bangladesh som jag och mitt team besökte i början av Maj. Av landsbyns 5000 invånarna så kom 3600 på våra möten och 2827 av dem fyllde i kortet som frälsningssökande, blinda fick syn, döva hörde och lama börjar gå!


Jag ligger här i min hängmatta och inser än en gång att alla dessa tusentals svenskar, norrmän och bengaler, som jag mött under bara den här våren, och som funnit tröst, helande och frälsning i budskapet som predikats.... de har verkligen blivit betjänade och hjälpta vidare i livet, endast genom och tack vare; Guds enorma nåd gentemot dem och gentemot mig! Jag menar, -vad har jag att komma med egentligen om man tänker på alla de behov som finns representerade när man ska preidka i konferenser och i en kampanj? Förväntan till Gud och till talaren är helt extrem....vilken skillnad kan jag, lilla pojken, egentligen utgöra i mig själv...ingenting! Men Guds nåd....wow, det är grejer det! Den gör hela skillnaden! Den gör allt som behövs! Här snakckar vi inte om lite tekniska prylar med trådlös uppkoppling! Nej Guds nåd är en kraft som genom den Helige Ande finns I OSS! Själva motorn, eller generatorn som producerar energin/kraften finns med oss! Utan batterier! Utan abonnemang! Utan sändare, master och antennförstärkare! Utan satelitter! Utan mänskliga lösningar! Bara rå, Guddomlig kraft, inneboende i oss - snacka om evighetsmaskin!


Stilla väcks det parallellt med tacksamheten i mitt hjärta en Gudsfruktan...måtte jag alltid få tjäna Honom. Något rikare finns inte. Måtte jag alltid få betjäna människor med detta fantastiska: Guds nåd! Något vackrare finns inte. Måtte jag alltid göra det utifrån och med den inneboende kraften. Inte utifrån min teologi. Min humor. Mina erfarenheter eller ens utifrån min tjänst. Bara utifrån Hans nåd. Det kan vi be Gud om, tillsammans du och jag...

Ser föresten här i hängmattan att jag har en tråd lös i mina byxor....nu hänger alltså allt på en enda tråd, kan man säga! Tacka vet jag Guds kraft jämfört med "wireless!" Det är detta som jag och mina kolllegor i Gå ut mission får chansen att ge vidare, fokusera på och träna upp unga människor i, när vi om 6 veckor startar upp folkhögskoleutbildningen Pionjär här i Katrineholm! 9 underbara elever som jag redan är överförtjust i har sökt+antagits och tillsammans ska vi missionera världen och plantera församlingar i Sverige! Du....fortfarande finns det några få platser kvar om du är mellan 18 och 28 år och vill utveckla pionjären i dig! Kanske du också har några lösa trådar i ditt Guds liv som behöver komma på plats !? Sök nu!!!


Önskar dig en riktigt god och välsignad semester!
/Rickard Lundgren

I´m in love and I dont care if I loose my mind...

...sjöng vår älskade broder från Norge och vann hela eurovisionsfestivalen! Det ska till en norrman för att sjunga den textraden och samtidigt se så trovärdig ut...den kommentaren kan du nog grubbla över vad jag menar med en stund...men för att komplicera det mera så kom ihåg att jag efter att ha bott i Norge nästan 8 år har fått en norsk själ och skulle gladeligen flytta dit igen bums, om Herren tillåter!

Här hemma har vi firat Karins 40 års dag! Dagarnna innan kämpade vi med tomten och huset. Svärfar och svärmor gjorde underverk hos oss. Lantbrukare är enorma på det mesta som har med hus och hem att göra! 58 gäster kom på Kristi himmelsfärdsdagen till oss och firade Karin. Det var släkt, vänner, grannar och församlingsmedlemmar, se bild! JÄTTEKUL! Regnet höll sig undan och Karin bjöd på buffe med kallskuret och olika sallader. Jag och barnen hade vårt första framträdande som rock band och sjöng en sång för mamma Karin! Jag och Lukas på elgitarr och sång, Hanna på synt och Simon på trummor! Det svängde!

Idag har jag och barnen + en av deras kamrater varit och fiskat strömming i Bråviken. Det nappade på nästan varje kast så här har rensats mycket fisk ikväll! Helmysigt att få stå med exalterade barn i försommarsolen och se hur de med 5 krokars häcklor "håvade" upp 5 strömmingar per kast! Jag mindes hur min pappa och min farfar tog med mig som ung tonåring till just dessa platser vid östersjön utnför Norrköping. Nu stod jag där med mina egna barn och lärde dem just de samma knepen som mina farföräldrar lärde mig....att häckla strömming är nämligen en konst. Men det går att lära sig och ddå får man mycket fisk. Det har att göra med hur långt man kastar ut. Hur länge man låter linan sjunka. Hur man vevar in och hur man till sist bärgar fisken över klippkanten. Får mig att tänka på att faktiskt är det lite samma sak med själavinnande. Jesus sa: -Jag ska göra er till människofiskare! Det är något vi alla behöver lära oss. Samtidigt är det något Jesus gör. Han gör oss till människofiskare. Halleluja!

På bilden sitter vi här hemma i kvällssolen och äter nystekt strömming med potatismos. I dont care if I loose my mind cause I´m in love....in my family!

Svenska segrare....?

Sport, idrott och tävlingar spelar en stor roll i svenskarnas liv. Jag vet inte helt varför men för min del under ungdomstiden så räddade nog "musiken mig från idrotten". Tja, lite rör jag väl på mig nu för tiden. Jag simmar 1 km i veckan och har de senaste 8 månaderna faktiskt gått ned 12 kilo. Målet är att under 24 månader gå ned 25 kilo. Tänk så glada mina knän och mitt hjärta kommer att bli då! När jag tar min veckoliga simtur så gör jag det tillsammans med ett gäng herrar i 70-80 års åldern. Dessa herrar har min stora fascination och respekt. De har jobbat hela sina liv i vår sosse röda kommun på de olika tung industrierna här i stan. De har varit tuffa och nonchalanta mot varandra. De har slagits. De har haft fasader och varit osäkra gentemot varandra. De har kännt sig utfrysta och ensamma mer än en gång. Ångest och fruktan har tärt hårt på deras själar i många decennier. Dåligt samvete och tillkorta kommanden gentemot sina medmänniskor och egna barn är det enda minnet av ett liv på jorden. Men nu när de är änklingar och har drabbats av stroke, parkinsons, prostata cancer och hjärtflimmer så knyts de till varandra på ett förunderligt sätt. När jag lyssnar till deras berättelser i bastun så förundras jag över vad tidens tand och livet har gjort med dem. Det är helt fantastiskt att se hur dessa män, på skakande och stapplande ben, och ibland utan att kunna prata med sina av hjärnblödningarna, snedvridna ansikten, ändå hjälper varandra med att skrubba ryggen med badborstarna eller knyter varandras skor! Jag beundrar dem! De är mina idoler! De gör det som Jesus gjorde med sina vänner men som vi i kyrkan inte förmår oss att göra. De tvättar fötterna på varandra! Störst är den som betjänar mest! Prövelserna, motgångarna och sjukdomarna i dessa herrars liv har gett dem en viss seger över stoltheten, hårdheten och egoismen. Ödmjukhet och tacksamhet har flyttat in och de är glada över att få hjälpa varandra och för att få ta emot hjälp - flera gånger har mina ögon fyllts med tårar när jag sett det! Sen är det ju så att dessa gentlemän har ännu inte fått del i den verkliga och den viktiga segern - frälsning...så snälla bed med mig för deras själar...

Sport är nog inte min starka sida nej....Ja, jag tycker i och för sig om att åka skidor och att köra skoter. Men det får nog mera ses som ett nöje än en idrott för det sker bara nån gång om året. I februari var familjen med familjen Anna och Henrik Thornell i Idre en vecka! Massa lössnö! Backen Chocken var preparerad! Två stavar rök även när jag klantade mig!
Slutspel i hockey är också spännande. Eftersom jag ofta sitter i bilen sent om kvällarna på väg hem från något möte i en kyrka så hör jag ibland matcherna på bilradion. Jag är då glad för att min pappa lärde mig hur man lyssnar på hockey referat på radion - det är en konst att kunna följa med och det tränar upp din inlevelse förmåga! Pappa brukade när jag var liten skruva av ljudet på TV:en och istället ta in radion i tv-rummet så vi kunde se på tv:en, men höra referatet från radion! Det blir mycket mera klös i matchen så! Efteråt brukade vi sätta oss vid hockey spelet - först till 5 mål vann! Vilka minnen! Men helst ska ju hockey upplevas på plats i en ishall så att man hör skridskoskären och spelarnas rop till varandra. För att inte tala om upplevelsen att känna hejar-klackens engagemang i slutminuterna. När 5-10.000 svenskar suckar: "-nej!" eller vrålar: "-ja!" då känner man som resande predikant i Sverige att man någonstans får kontakt med något av den svenska folksjälen.

Men just detta förbryllar mig en del också.... Varifrån kommer vårt folks oerhörda engagemang för ett lags seger, eller bara en enda människas kamp för en medalj eller segerkrans? Vad är det som gör att man vill ha tävling i allting, ja tom i musik? Hela Sverige står still under melodifestivalernas olika kvaliciferingar eller Idol finaler! Det tävlas med körer, danser, talanger, trollerier och komik. Det tävlas om att bo på öde öar eller att klättra på hala gummi bollar! Ser vi så mycket upp till dem som är starka och talangfulla att deras segrar liksom blir vår? Känner vi oss så mycket som förlorare i vår vardag? Man lurar ju sig själv rejält om man låter sig tro att idolernas segrar är vår seger. Det är ju bara en eufori som går ur efter 10 minuter. För det var ju egentligen inte vi själva som vann...egentligen. Hela Sverige jublade och var stolta varje gång Björn Borg eller Ingemar Stenmark vann på -80 talet men när de plötsligt var rika och flyttade till Monaco med sina pengar för att inte betala skatt, blev vi arga på dem och tyckte de var illojala. Allt de gjorde var att stryka under att de var de som segrade inte vi. När Annika Sörenstam vinner Golf turneringar borte i USA vill vi att det ska heta att Sverige vann, men när hon inte kommer hem till lilla Sverige för att ställa upp och tävla om vem som ska vinna Jerring priset, pga att hon egentligen struntar blankt i vad det svenska folket anser om henne, så blir vi sura på henne och tycker att hon blivit för amerikansk...

Men kära Sverige, i Kristus ligger din seger! I Honom är vi alla som blivit Guds barn - segrare! Hans seger på korset är min personliga seger som gör att jag aldrig kommer att dö utan leva för evigt! Den segern gör att jag har den Helige Ande boendes i mig som ger mig Guddomlig styrka, uppenbarelse och kärlek! Min seger genom Jesu verk på korset gör att jag har besegrat djävulen (1 Jon 2:14) Jag brukar påminna honom om det genom att plantera församlingr, hålla korståg bland onådda folk, predika om Jesus, älska mina medmänniskor och förlåta mina fiender! Korset är min segersymbol! Det har märkt mig och hela mitt liv. Tack vare korset går jag i segerståg varje dag tills jag går in i segersjublet som alla de heliga och änglarna stämmer upp i tronssalen hemma hos Konungars Konung, Jesus! Det är ingen kortvarig eufori.

Denna kontrast gör att det för mig mig faktiskt känns lite tunt och mesigt att direkt efter en Gudstjänst där Gud har berört och helat människo börja prata om FBK eller HV som svenska segrare. Om BWO eller Dawnfiner sjunger bäst låt. Dagens fråga: Varför verkar idrottens segrar ha starkare attraktion på även oss troende och engagera oss mer än den seger vi alla har i Jesus? Det svenska folket håller på att gå förlorade runt oss allihop! De enda svenska segrare som egentligen finns i det här landet är endast de som har fått sitt namn i Livets bok! Sången lyder så rätt: "Vi har härlig seger, vi har härlig seger, seger i Jesu namn! Alla onda andar, alla onda andar, vika i Jesu namn! Vem kan Jesu kraft förstå? Jesu kärlek likaså? Uti namnet Jesus, Jesus, seger i Jesu namn!" Ooh, vad jag längtar efter att få se svenska kristna välla ut efter en Gudstjänst i en kyrka, viftandes med halsdukar och flaggor, skrålandes, riktigt urfalskt denna sång! På vägen hem kör de med nedvevade rutor och hänger ut med överkroppen ur sina 740, gör V-tecken och sjunger: " Seger, seger, härlig blodköpt seger. Seger, seger, seger alla dar!"


På bilden ser du en riktig seger. Det är bara en av de 60 församlingar som har startats efter Gå ut missions kampanjer i det av häxkraft förbannade landet Benin i västAfrika!

Vilken seger! Den kan jag prata med dig om tills imorgon bitti! Medecinmän och vodoo folk gick emot oss med alla djävulens krafter - Men JESUS VINNER JÄMT!

God påsk! /Rickard Lundgren

Spelar pingis med Jesus!

Vår vän och gode broder, apostel Wynne Lewis dog, av att hjärtat stannade, för en vecka sedan på vägen hem från Frankrike där han och Colin Dye har startat en församlingsplanteringsrörelse...
Tänk att vi i Gå ut mission fick ta del i denna apostels helt igenom vitala själ och tanke under vår konferens 5-fold i Bergstena 2007! På bilden ser du Wynne i full action i tältet vi hade mötena i. Aldrig har jag varit med om att någon, någonsin gett den äldre svenska generationen en sådan utskällning och order om uppsträckning som den 74 åriga Wynne gjorde. Wynne skrek åt 60, 70 åringarna: -Sluta gnälla och gör nån nytta annars kan ni lika väl gå till himlen så vi slipper se er! (Käre Jesus - apostlar är en egen sort!)


Wynne coachade och inspirerade mig och Jonas personligen som knappast någon annan kommer att kunna göra under resterande tid av vår livstid. För mannen tjänade Jesus under 50 år och fick bl a stå i en tillväxt av Kenington Temple i London under endast 8 år från 500 till 5000 medlemmar och var initiativtagaren och samfundsledaren för Elimchurches när de planterade 350 församlingar i England, VARAV HAN SJÄLV, PERSONLIGEN, STARTADE 80 AV DEM!

Wynne visade till vår häpnad, utan några förbehåll under konferensen 2007 i Bergstena stor förtjusning och tro för Gå ut missions anda och orsak till existens. Han sa att han genom mötet med oss fick tillbaka den tro för Sverige som han hade förlorat på -80 talet....Bibeln lär oss att falska apostlar känns igen på att de verkar för egen ekonomisk vinning och egna syften. Wynne Lewis ville inte ha någon ersättning för vare sig sina möten eller flyget till Sverige...var han en okänd nybörjare? Nej, mannen har vid 5 tillfällen under sitt liv predikat för över en million människor samtidigt.

Jag skulle just kontakta Wynne för vi funderade på att ha honom på ACE konferensen i september. Nu spelar han istället pingis med Jesus i himlen. (ni minns väl evangelisationsmetoden han använde i London? "Just download the heavenly file!") Ett favorituttryck från Wynne som han lärde mig på Reinhard Bonnkes Fire konferens i Birmingham 1998 var: "Vi har inte råd att INTE anställa en evangelist!"

Frid över ännu en tjänstegåvas ljusa och starka minne.
/Rickard Lundgren

För mer information:

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=166478

http://www.elim.org.uk/elim_members/articles.asp?ArticleCode=ART00788

http://www.cheltenhamelim.org/cms/index.php?option=com_content&task=view&id=194&Itemid=52

Min Son har ett handikapp

Tänkte jag ville dela en sida av mitt liv som tar ganska mycket av mitt engagemang, min tid, en del pengar och orskar en hel del av de känslor man får bearbeta. Vår 7-åriga son Lukas föddes med diagnosen: Downs syndrom. Enligt läkarna är detta en sjukdom. Den gör att han har ett förståndshandikapp. Han kan inte förstå, dra slutsatser och fungera som andra friska 7-åringar gör. Han kan tex inte tala. Han har en kropp och ett ansikte med det klassiska downs utseendet, som för några decennier kallades för "mongolism". Lukas har ett hjärtfel som under hans första år klassades som allvarligt och hålls under regelbunden uppsikt. De första tre åren hade han inget vidare immunförsvar utan var nästan jämnt kraftigt förkyld, febrig och höll ibland på att "drunkna" i sitt eget slem på nätterna. I en stor psykiatrisk utredning av Lukas har man ifrågasatt om han inte är/eller har autistiska drag då han har ett tvångsbeetende runt mat(han hatar att äta!) och för övrigt älskar att rada upp leksaksbilar, klossar och tändstickor efter varandra i timmar, och blir ibland mycket stressad av folksamlingar som tex att gå i kyrkan. Utredningen visar att han har en en två årings intelligens, trots att han är 7.
Min lille son är även glutenallergiker, plattfot, har magkatarr och är rätt så svagsynt! Ibland känns det relevant att citera skriftens ord om Jesus: "Han var en man väl förtrogen med sjukdom..."

Men det var de negativa sidorna av vad Lukas har...För han har också en livsglädje som är enastående. En påhittighet och leklust som vida överträffar hans syskon! Han är stark som en oxe och klättrar till toppen av en gran eller ett hustak på nån minut..(problemet är att få ner honom.)Han har en profetisk gåva i att kunna pejla in hur människor har det och vilket behov de har själsligt sett. Han kan välja ut någon människa i olika sammanhang för att sedan ge enbart denne person extra uppmärksamhet, närhet, ryggmassage, kramar/pussar. Ofta har det varit någon som verkligen just då behövt lite extra kärlek och omsorg. Det ni, 7-åringar där ute i landet, det får ni svårt att slå!

När Lukas föddes och vi insåg att han hade Downs syndrom så blev vi chockade, knäckta, arga och förtvivlade. Jag grät och grät. Jag vandrade omkring med det lilla nyfödda barnet i mina armar på sjukhuset. Han var så liten och hjälplös. Hans framtid var så oförutsägbar och förekom meningslös för mig som är en "do;er" (görare). Många tankar och känslor rusade genom mig. Vad har Lukas egentligen för framtid - allt är ju fel på honom? Kommer han att ta en utbildning och någonsin "bli något"? Kommer han att få en livspartner? Blir olika vårdinstutioner och gruppboende min sons egentliga värld och hem? Kommer han att vara deprimerad, innestängd och allmänt svår? Kommer han att kunna uppskatta någonting i livet som jag och hans syskon gör? Kommer han bli utstött, retad och isolerad? Vad kommer hans syskon att känna - "dom med en handikappad bror"...typ!? Kommer han kunna skada någon utan att mena det? Är han ett problem som helst ska forskas bort? Hur tidigt kommer han att dö? Inget av det jag har gjort de sista 22 åren i ett 40-tal länder kommer Lukas att göra? Han kan ju inte ens gå på en buss själv.

Mitt i floden av oro och bekymmer så nådde Gud in med en underbar sanning i mitt hjärta: -Himmelriket tillhör sådana som de! Jag fattade direkt vad Gud menade. Lukas har privilegiet att få vara barn hela livet! Barnen är räddade för evigheten! De har inte förnekat eller kännt någon skam för Gud och Hans rike. Korset frälser dem. Men alla barn måste en dag, när deras medvetande stiger om deras omvärld och de allt mer börjar ta egna beslut och är ansvariga för sina handlingar, ta ett eget beslut för Jesus som sin frälsare. Ingen förälder kan vara säker på hur ens barn kommer att välja, oavsätt hur mycket bibel, bön och andligt liv man har försökt överföra under uppväxten. Det ser vi i våra kyrkor när vi tittar på de 7 tomma bänkraderna längst fram. Men Lukas är bärgad! Han är frälst och kommer så förbli utifrån denna enkla sanning att han är ett barn hela sitt liv!

Min son är handikappad. Han är svag. Hans svaghet påverkar mitt liv. Han försvagar Rickard Lundgrens liv. Jag hinner inte som jag borde. Jag orkar inte som jag borde. Jag kan inte göra så mycket som jag vill och kan göra....Lukas behöver mig. Inte som världsevangelist med 15.000 nyfrälsta muslimer i handbagaget eller aposteln med lyckade församlingsplanteringar i fosterlandet. Nej Lukas behöver sin "ba ba" för att brottas. För att kramas. För att tillsammans prata med varje vattenpöl och pinne på vägen till dagis. För att se på samma gamla utslitna VHS barnfilm tillsammans med för 849 gången. För att städa rent från kiss och bajs som har kletats ut överallt kl. 05.10 på morgonen. För att finnas där med en lång stor kram när tårarna rinner nedför den lille pojkens kinder då ingen förstår vad han vill säga med sitt: -määäeh! -määäeh! -määäeh!....Förresten är jag ju väldigt priviligerad i familjen då "ba ba" är ett av de 5 ord som Lukas säger.












Lukas andra namn är: Emmanuel, vilket betyder: Gud med oss!Lukas har gjort mycket gott i mitt liv. Jag skulle inte vilja vara utan honom. Han har gett livet ett djup som inte livet med alla de upplevelser jag har gjort över hela världen av blandad art, ja inte ens församlingen och allt den kan ge har kunnat ge. Detta djup som bara han kunde ta med mig till; att vara förälder, pappa, livs coach till en pojk, en människa som har ett extra kromosompar i varje liten cell i kroppen. Där det finns hela läkeböcker av upplistade saker att vara orolig för men också denna enorma glädje som bara jag, Karin, Simon och Hanna får vara föremål för när lillebror har rotat runt i utklädningskläderna och kommer ned i vardagsrummet, juni månad som fullfjädrad jultomte!

Lukas, pappa älskar dig mer än han själv förstår!

Bröllop på Island!

I mitten av Oktober månad besökte nästan hela familjen, bortsett från Lukas, den sago-omspunna vulkanön Island! Vår Jonas Andersson, evangelist i Gå ut mission och hans kära Gudrun Martha Thorleifsdottir gifte sig den 11 Oktober! Det var fest och ett härligt bröllop! Utöver bröllopet så fick se denna storslagna natur, enorma vattenfall, högt sprutande geysrar och bada i vamra källor! på flyget fram och tillbaka gjorde jag och Simon matteläxan....my oh my...Gubben börjar bli gammal nu, fixar knappt plutifikationstabellen längre!

På vägen dit satt jag vid sidan av en föredetta isländsk polis som hade gått Alfakursen på Island tre gånger och var fortfarande inte säker på om han var frälst....måste vara ett slags rekord!?! Jag tror att jag lyckades försäkra honom om det efter en timmes samtal!

Av hela hjärtat vill jag och Karin önska Guds rika välsignelse över Jonas och Gudrun Marthas äktenskap och framtid som missionsledare i Gå ut misssion!
/Rickard

"Min tjänare Mose är död, gå nu över Jordan..."

Jag har just kommit hem från min mentor, vän och förebild i världsmission, Aril Edvardsens begravning i Kvinesdal, Norge.

För 10 dagar stannade världsevangelist Aril Edvardsens hjärta på ett sjukhus i Mombasa, Kenya. Bara några dagar tidigare hade Aril just avslutat sin 138:de stora kampanj(!)denna gången på den Afrikanska och muslimska ön Zanzibar, utanför Tanzanias kust. Tillsammans med honom var hans hustru Kari som kämpade i en halvtimme med mun mot mun metoden och hjärtmassage. Fem timmar efter att han hade dött ankom hans son Rune från Uganda till bårhuset i Mombasa. Aril blev 69 år gammal.

När jag anlände Kristiansand med flyget kunde jag redan lägga märka till svartklädda förkunnare och högtidsklädda muslimska präster på flygplatsen och utanför väntade en inhyrd buss som tog oss de 10 milen till Kvinesdal. Där sammanstrålade vi med nästan 2000 människor inne i hallen där Aril i 45 år hållit konferens varje sommar. Sarons dal. Uppskattningsvis var c:a 400 av dem predikanter, evangelister och pastorer från Nordens församlingar. Begravningen började med att konferensorkestern som har spelat de sista 10 åren med Jerusalems Anders Mossberg i ledningen, under en timme instrumentalt framförde alla sånger som Aril har skrivit genom åren. Den mest kända i Sverige är den om mannen som vandrar längs genesarets sjö och botar de sjuka. På den med många blomsterkransar, helt vita scenen, satt Arils hustru och hans två barn Rune och Mona med sina respektive, barn och tom barnbarns barn till Aril och Kari.

Så var det ju kistan. Istället för väckelse och missions möte i denna stora hall där jag själv fått predika ett 10-tal gånger, senast nu i sommar, så stod det i centrum istället en röd kista från Kenya. Det var en oerhört stark predikan. I den låg Aril Edvardsen. På alla missionskonferenser har han varit orsaken till att vi har samlats. Nu var han återigen orsaken att präster och biskopar från norska kyrkan var samlade tillsammans med muslimska präster, trospredikanter och pingstpredikanter, kommunalrådsorföranden från 4 kommuner och en minister från den norska regeringen. Tänk att han ännu en gång kunde samla hela norska kristenheten och även representanter från andra religioner kring ämnet världsmission. Tänk att han ännu en gång kunde dra fulla hus och hålla ett gigantiskt folkmöte!

Jag grät och grät. Det är så tomt efter Aril. Ingen kan fylla hans plats här på jorden. Han har satsat så mycket på mig. Han har gett mig så stor chans att utvecklas och lära från honom. Han har ävn låtit mig lära av mina egna erfarenheter. Han trodde på mig. Han försvarade och talade gott om mig.

Arils barnbarn höll tal om hur deras "bestefar" hade lekt med dem, älskat dem och fört dem till tro på Jesus. Barnen visade hur nära de egentligen trots allt hade levt med sin pappa. Den mångtusenhövdade skara i hallen grät, skrattade och sjöng som jag tror att jag aldrig har hört i någon kristen nordisk samling förut. "O store Gud", "Dig vare ära", "Jag har hört om en stad ovan molnen" och "Namnet Jesus bleknar aldrig". Varje strof i sångerna var som ett härskrik! Jag klarade inte att sjunga de sista verserna på namnet Jesus. Halsen var helt tjock och kragen genomblöt. Jag stod bara och lyssnade på alla dessa lovsångsledare, sångare och predikanter som menade varje ord de ropade ut och anade vad som ska komma i himmlen en gång. Tänk vad vi som Guds barn har i vår frälsning, i vår kristna gemenskap och framför allt i vår förvissning om en evighet tillsammans i himmlen. Jesus vinner jämt!

Sedan klev Kari Edvardsen fram och hade två biblar under armen. Den ena var Arils första bibel under sin första tältmötesserie. Den hade han köpt som 18 åring och då hade Kari tyckt att det var en lite väl stor predikantbibel för en så okänd predikant(!) Den gav hon nu till dottern Mona och bad henne att tala till det norska folket. Sedan tog hon fram Arils engelska kampanj bibel och gav till sonen Rune och lade sin hand på hans axel och medan hon storgrät proklamerade denna evangelisternas "first lady": -Rune! -Nu får du gå vidare som korstågsfare med evangeliet till de onådda!

Rune visade några stillbilder från sjukhuset där Aril dog och från likhuset. Eländiga och ohygieniska små plåtskjul. Sedan berättade han om hur Aril profetiskt innan han lämnade sitt hemma kontor för att resa ut på ddenna sin sista kampanj hade slagit upp ett, gammalt nummer av magasinet Troens bevis och lagt fram en artikel på skrivbordet om hur han nu hade gett vidare ledaruppdraget i Troens Bevis Verdens Evangelisering till sin son Rune. Bildtexten under en stor bild på Aril och Rune var från Pauli ord till Timoteus: Var stark i Anden min son! Vilken profetisk handling detta var! Detta var det som mötte Rune när han efter mycket möda och besvär hade tagit hem sin mor och kistan från Afrika. En mycket aktuell och levande hälsning.

Sedan följde hälsningar från den norska kyrkan genom biskop Skjevesland, en minister och Åge Åleskjær. Det är nog inte många andra pingstpredikant i världen som vid sin begravning har haft representanter för hela landets lutherska kyrkan som uttryckt sin tacksmhet och respekt. Sedan bars kistan sakta ut och begravningsföljet följde efter en kilometer ned till kyrkogården i centrum av Kvinesdal. All trafik var avstängd. Tusentals människor fyllde gravlunden där en högtalaranläggning var uppriggad. När kistan sänktes ned lades Kenyas flagga över den. Kenya var det land som Aril hade sitt första korståg i. Det var också där han dog. Cirkeln var sluten.

Hela cermonin i hallen DIREKTSÄNDES på norska TV2! Aril har alltid önskat att få hålla en direktsänd väckelseappell ut i alla norska hem. Han har åtskilliga gånger fått finnas med på nyheterna med direktsända kommentarer från världen. Men nu genom sin begravning fick han alltså sända ett väckelsemöte till hela Norge till slut. En webb-tv sida som även sände begravning bröt ihop av den stora belastningen av alla som gick in för att se. Sedan bjöd Rune på Kaffe och tårta till utvalda förkunnare och officiella gäster. Han sa några mycket visa ord till oss: -Många har undrat hur jag ska kunna ta över efter min pappa? Jag har lärt mig en sak genom livet. Det är aldrig farligt att bli undervärderad. Det motsatta är värre. Min pappa var stor i allas våra ögon. Men jag är liten och kommer kanske bli undervärderad. Men det är inte farligt! Jag vill ändå få be om förbön från er predikanter. Be för tjänsten som ligger framför mig. Det som min pappa har jobbat upp åt oss, kan vi nu tillsammans använda oss av och få se de dubbla resultaterna i skördearbetet! Kom också ihåg en sak: Jag började som kampanj kordinator hos pappa 1990. Jag har 18 års utbildning i hela världen på det här! Jag har de sista 4 åren predikat för mer än 1,5 miljoner människor. Det har ingen av er gjort!

Sedan strömmade predikanterna upp vid Runes sida, profeterade, bad och välsignade honom av hela vårt hjärta.

Ja, det var en mäktig dag på många vis. Både i begravelsen och vid kaffet efteråt så citerades av många detta ord från Josua 1 när Gud talar till Josua: Min tjänare Mose är död. Gå nu över Jordan för att inta det landet jag ger er...! Låt oss slutföra missionsuppdraget och föra Kung Jesus tillbaka till jorden!

Denna epok i mitt liv, Aril Edvardsen, som nu är över har fått betyda beslutsamhet i mitt liv om att aldrig ge upp omkring världsmission med evangelium till de onådda folkskarorna!

Amen.