gör att han har ett förståndshandikapp. Han kan inte förstå, dra slutsatser och fungera som andra friska 7-åringar gör. Han kan tex inte tala. Han har en kropp och ett ansikte med det klassiska downs utseendet, som för några decennier kallades för "mongolism". Lukas har ett hjärtfel som under hans första år klassades som allvarligt och hålls under regelbunden uppsikt. De första tre åren hade han inget vidare immunförsvar utan var nästan jämnt kraftigt förkyld, febrig och höll ibland på att "drunkna" i sitt eget slem på nätterna. I en stor psykiatrisk utredning av Lukas har man ifrågasatt om han inte är/eller har autistiska drag då han har ett tvångsbeetende runt mat(han hatar att äta!) och för övrigt älskar att rada upp leksaksbilar, klossar och tändstickor efter varandra i timmar, och blir ibland mycket stressad av folksamlingar som tex att gå i kyrkan. Utredningen visar att han har en en två årings intelligens, trots att han är 7.Min lille son är även glutenallergiker, plattfot, har magkatarr och är rätt så svagsynt! Ibland känns det relevant att citera skriftens ord om Jesus: "Han var en man väl förtrogen med sjukdom..."
Men det var de negativa sidorna av vad Lukas har...För han har också en livsglädje som är enastående. En påhittighet och leklust som vida överträffar hans syskon! Han är stark som en oxe och klättrar till toppen av en gran eller ett hustak på nån minut..(problemet är att få ner honom.)Han har en profetisk gåva i att kunna pejla in hur människor har det och vilket behov de har själsligt sett. Han kan välja ut någon människa i olika sammanhang för att sedan ge enbart denne person extra uppmärksamhet, närhet, ryggmassage, kramar/pussar. Ofta har det varit någon som verkligen just då behövt lite extra kärlek och omsorg. Det ni, 7-åringar där ute i landet, det får ni svårt att slå!
När Lukas föddes och vi insåg att han hade Downs syndrom så blev vi chockade, knäckta, arga och förtvivlade. Jag grät och grät. Jag vandrade omkring med det lilla nyfödda barnet i mina armar på sjukhuset. Han var så liten och hjälplös. Hans framtid var så oförutsägbar och förekom meningslös för mig som är en "do;er" (görare). Många tankar och känslor rusade genom mig. Vad har Lukas egentligen för framtid - allt är ju fel på honom? Kommer han att ta en utbildning och någonsin "bli något"? Kommer han att få en livspartner? Blir olika vårdinstutioner och gruppboende min sons egentliga värld och hem? Kommer han att vara deprimerad, innestängd och allmänt svår? Kommer han att kunna uppskatta någonting i livet som jag och hans syskon gör? Kommer han bli utstött, retad och isolerad? Vad kommer hans syskon att känna - "dom med en handikappad bror"...typ!? Kommer han kunna skada någon utan att mena det? Är han ett problem som helst ska forskas bort? Hur tidigt kommer han att dö? Inget av det jag har gjort de sista 22 åren i ett 40-tal länder kommer Lukas att göra? Han kan ju inte ens gå på en buss själv.
Mitt i floden av oro och bekymmer så nådde Gud in med en underbar sanning i mitt hjärta: -Himmelriket tillhör sådana som de! Jag fattade direkt vad Gud menade. Lukas har privilegiet att få vara barn hela livet! Barnen är räddade för evigheten! De har inte förnekat eller kännt någon skam för Gud och Hans rike. Korset frälser dem. Men alla barn måste en dag, när deras medvetande stiger om deras omvärld och de allt mer börjar ta egna beslut och är ansvariga för sina handlingar, ta ett eget beslut för Jesus som sin frälsare. Ingen förälder kan vara säker på hur ens barn kommer att välja, oavsätt hur mycket bibel, bön och andligt liv man har försökt överföra under uppväxten. Det ser vi i våra kyrkor när vi tittar på de 7 tomma bänkraderna längst fram. Men Lukas är bärgad! Han är frälst och kommer så förbli utifrån denna enkla sanning att han är ett barn hela sitt liv!
Min son är handikappad. Han är svag. Hans svaghet påverkar mitt liv. Han försvagar Rickard Lundgrens liv. Jag hinner inte som jag borde. Jag orkar inte som jag borde. Jag kan inte göra så mycket som jag vill och kan göra....Lukas behöver mig. Inte som världsevangelist med 15.000 nyfrälsta muslimer i handbagaget eller aposteln med lyckade församlingsplanteringar i fosterlandet. Nej Lukas behöver sin "ba ba" för att brottas. För att kramas. För att tillsammans prata med varje vattenpöl och pinne på vägen till dagis. För att se på samma gamla utslitna VHS barnfilm tillsammans med för 849 gången. För att städa rent från kiss och bajs som har kletats ut överallt kl. 05.10 på morgonen. För att finnas där med en lång stor kram när tårarna rinner nedför den lille pojkens kinder då ingen förstår vad han vill säga med sitt: -määäeh! -määäeh! -määäeh!....Förresten är jag ju väldigt priviligerad i familjen då "ba ba" är ett av de 5 ord som Lukas säger.
Lukas andra namn är: Emmanuel, vilket betyder: Gud med oss!Lukas har gjort mycket gott i mitt liv. Jag skulle inte vilja vara utan honom. Han har gett livet ett djup som inte livet med alla de upplevelser jag har gjort över hela världen av blandad art, ja inte ens församlingen och allt den kan ge har kunnat ge. Detta djup som bara han kunde ta med mig till; att vara förälder, pappa, livs coach till en pojk, en människa som har ett extra kromosompar i varje liten cell i kroppen. Där det finns hela läkeböcker av upplistade saker att vara orolig för men också denna enorma glädje som bara jag, Karin, Simon och Hanna får vara föremål för när lillebror har rotat runt i utklädningskläderna och kommer ned i vardagsrummet, juni månad som fullfjädrad jultomte!
Lukas, pappa älskar dig mer än han själv förstår!
