Jag har just kommit hem från min mentor, vän och förebild i världsmission, Aril Edvardsens begravning i Kvinesdal, Norge.
För 10 dagar stannade världsevangelist Aril Edvardsens hjärta på ett sjukhus i Mombasa, Kenya. Bara några dagar tidigare hade Aril just avslutat sin 138:de stora kampanj(!)denna gången på den Afrikanska och muslimska ön Zanzibar, utanför Tanzanias kust. Tillsammans med honom var hans hustru Kari som kämpade i en halvtimme med mun mot mun metoden och hjärtmassage. Fem timmar efter att han hade dött ankom hans son Rune från Uganda till bårhuset i Mombasa. Aril blev 69 år gammal.
När jag anlände Kristiansand med flyget kunde jag redan lägga märka till svartklädda förkunnare och högtidsklädda muslimska präster på flygplatsen och utanför väntade en inhyrd buss som tog oss de 10 milen till Kvinesdal. Där sammanstrålade vi med nästan 2000 människor inne i hallen där Aril i 45 år hållit konferens varje sommar. Sarons dal. Uppskattningsvis var c:a 400 av dem predikanter, evangelister och pastorer från Nordens församlingar. Begravningen började med att konferensorkestern som har spelat de sista 10 åren med Jerusalems Anders Mossberg i ledningen, under en timme instrumentalt framförde alla sånger som Aril har skrivit genom åren. Den mest kända i Sverige är den om mannen som vandrar längs genesarets sjö och botar de sjuka. På den med många blomsterkransar, helt vita scenen, satt Arils hustru och hans två barn Rune och Mona med sina respektive, barn och tom barnbarns barn till Aril och Kari.
Så var det ju kistan. Istället för väckelse och missions möte i denna stora hall där jag själv fått predika ett 10-tal gånger, senast nu i sommar, så stod det i centrum istället en röd kista från Kenya. Det var en oerhört stark predikan. I den låg Aril Edvardsen. På alla missionskonferenser har han varit orsaken till att vi har samlats. Nu var han återigen orsaken att präster och biskopar från norska kyrkan var samlade tillsammans med muslimska präster, trospredikanter och pingstpredikanter, kommunalrådsorföranden från 4 kommuner och en minister från den norska regeringen. Tänk att han ännu en gång kunde samla hela norska kristenheten och även representanter från andra religioner kring ämnet världsmission. Tänk att han ännu en gång kunde dra fulla hus och hålla ett gigantiskt folkmöte!
Jag grät och grät. Det är så tomt efter Aril. Ingen kan fylla hans plats här på jorden. Han har satsat så mycket på mig. Han har gett mig så stor chans att utvecklas och lära från honom. Han har ävn låtit mig lära av mina egna erfarenheter. Han trodde på mig. Han försvarade och talade gott om mig.
Arils barnbarn höll tal om hur deras "bestefar" hade lekt med dem, älskat dem och fört dem till tro på Jesus. Barnen visade hur nära de egentligen trots allt hade levt med sin pappa. Den mångtusenhövdade skara i hallen grät, skrattade och sjöng som jag tror att jag aldrig har hört i någon kristen nordisk samling förut. "O store Gud", "Dig vare ära", "Jag har hört om en stad ovan molnen" och "Namnet Jesus bleknar aldrig". Varje strof i sångerna var som ett härskrik! Jag klarade inte att sjunga de sista verserna på namnet Jesus. Halsen var helt tjock och kragen genomblöt. Jag stod bara och lyssnade på alla dessa lovsångsledare, sångare och predikanter som menade varje ord de ropade ut och anade vad som ska komma i himmlen en gång. Tänk vad vi som Guds barn har i vår frälsning, i vår kristna gemenskap och framför allt i vår förvissning om en evighet tillsammans i himmlen. Jesus vinner jämt!
Sedan klev Kari Edvardsen fram och hade två biblar under armen. Den ena var Arils första bibel under sin första tältmötesserie. Den hade han köpt som 18 åring och då hade Kari tyckt att det var en lite väl stor predikantbibel för en så okänd predikant(!) Den gav hon nu till dottern Mona och bad henne att tala till det norska folket. Sedan tog hon fram Arils engelska kampanj bibel och gav till sonen Rune och lade sin hand på hans axel och medan hon storgrät proklamerade denna evangelisternas "first lady": -Rune! -Nu får du gå vidare som korstågsfare med evangeliet till de onådda!
Rune visade några stillbilder från sjukhuset där Aril dog och från likhuset. Eländiga och ohygieniska små plåtskjul. Sedan berättade han om hur Aril profetiskt innan han lämnade sitt hemma kontor för att resa ut på ddenna sin sista kampanj hade slagit upp ett, gammalt nummer av magasinet Troens bevis och lagt fram en artikel på skrivbordet om hur han nu hade gett vidare ledaruppdraget i Troens Bevis Verdens Evangelisering till sin son Rune. Bildtexten under en stor bild på Aril och Rune var från Pauli ord till Timoteus: Var stark i Anden min son! Vilken profetisk handling detta var! Detta var det som mötte Rune när han efter mycket möda och besvär hade tagit hem sin mor och kistan från Afrika. En mycket aktuell och levande hälsning.
Sedan följde hälsningar från den norska kyrkan genom biskop Skjevesland, en minister och Åge Åleskjær. Det är nog inte många andra pingstpredikant i världen som vid sin begravning har haft representanter för hela landets lutherska kyrkan som uttryckt sin tacksmhet och respekt. Sedan bars kistan sakta ut och begravningsföljet följde efter en kilometer ned till kyrkogården i centrum av Kvinesdal.
All trafik var avstängd. Tusentals människor fyllde gravlunden där en högtalaranläggning var uppriggad. När kistan sänktes ned lades Kenyas flagga över den. Kenya var det land som Aril hade sitt första korståg i. Det var också där han dog. Cirkeln var sluten.Hela cermonin i hallen DIREKTSÄNDES på norska TV2! Aril har alltid önskat att få hålla en direktsänd väckelseappell ut i alla norska hem. Han har åtskilliga gånger fått finnas med på nyheterna med direktsända kommentarer från världen. Men nu genom sin begravning fick han alltså sända ett väckelsemöte till hela Norge till slut. En webb-tv sida som även sände begravning bröt ihop av den stora belastningen av alla som gick in för att se. Sedan bjöd Rune på Kaffe och tårta till utvalda förkunnare och officiella gäster. Han sa några mycket visa ord till oss: -Många har undrat hur jag ska kunna ta över efter min pappa? Jag har lärt mig en sak genom livet. Det är aldrig farligt att bli undervärderad. Det motsatta är värre. Min pappa var stor i allas våra ögon. Men jag är liten och kommer kanske bli undervärderad. Men det är inte farligt! Jag vill ändå få be om förbön från er predikanter. Be för tjänsten som ligger framför mig. Det som min pappa har jobbat upp åt oss, kan vi nu tillsammans använda oss av och få se de dubbla resultaterna i skördearbetet! Kom också ihåg en sak: Jag började som kampanj kordinator hos pappa 1990. Jag har 18 års utbildning i hela världen på det här! Jag har de sista 4 åren predikat för mer än 1,5 miljoner människor. Det har ingen av er gjort!
Sedan strömmade predikanterna upp vid Runes sida, profeterade, bad och välsignade honom av hela vårt hjärta.
Ja, det var en mäktig dag på många vis. Både i begravelsen och vid kaffet efteråt så citerades av många detta ord från Josua 1 när Gud talar till Josua: Min tjänare Mose är död. Gå nu över Jordan för att inta det landet jag ger er...! Låt oss slutföra missionsuppdraget och föra Kung Jesus tillbaka till jorden!
Denna epok i mitt liv, Aril Edvardsen, som nu är över har fått betyda beslutsamhet i mitt liv om att aldrig ge upp omkring världsmission med evangelium till de onådda folkskarorna!
Amen.
